Detta är så jävla svårt att formulera. men jag mår dåligt. Riktigt jävla dåligt och har gjort det i sex år. Periodvis har det blivit bättre, men de senaste två åren har det inte blivit det. Ja, jag har kunnat känna mig glad och jag har kunnat skratta, men det följs alltid, alltid av ångest och nedstämdhet. Detta är så jävla frustrerande. Jag mår så dåligt att jag ofta känner, att det måste sluta. Livet alltså. Att allting ska bli svart. Inget ska existera. inga känslor, inga tankar, inget. Att i fem sekunder känna ångest över allt, oroa sig för allt, tänka hur ska det gå? Följt av fem sekunder av likgiltighet och bara känna whatever, jag bryr mig inte. Följt av ytterliggare fem sekunder då man försöker intala sig själv att allt kommer bli bra. Repeat. Tusen gånger om dagen.

Allting är i obalans, antingen känner jag för mycket eller så känner jag ingenting. Jag är så jävla trött på det. Samtidigt har det blivit vardag. Någonting en vant sig vid att inte göra någonting åt, just för att en gjorde det de första åren, men insåg sedan att långa, bra perioder alltid, alltid följdes av långa, dåliga. 

Jag har svårt för att somna. Kan känna mig jättetrött, men stannar uppe lite till för att försöka försäkra mig om att jag ska somna direkt när jag blundar. Men det gör jag ju inte. Jag ligger där, tänker på allt och inget, känner allt eller inget. Detta leder till att jag skippar skolan, vilket blir ytterliggare ett ångestmoment. Shit, läxorna. Skiter i läxorna. Ett till ångestmoment. Det blir värre och värre. När en till slut kommer iväg till skolan, gör en det med oborstat hår, smutsiga jeans, sin pyjamaströja och osminkad.* Rutiner är uppfuckade. Antingen äter en för mycket mat eller så kommer en på sig själv med att inte ha ätit på en hel dag.

En känner sällan eller ingen glädje. Kan ibland tänka, i sällskap som en uppskattar, på annat och inte leva i nuet. Inte uppskatta. En är egoistisk, omogen, överanalyserar saker negativt HELA tiden. En är missunsam. Känner skadeglädje för andra. För vänner. En känner sig otillräcklig som vän. En trycker undan de vänner som ställer upp och lyssnar. För en tänker att de snart också kommer rata och hata en. Precis som allt annat i livet har gjort. Så du trycker undan dem innan de hinner såra dig.

Vad är det för fel på mig?

Det värsta jag tycker att folk kan säga till folk som mår dåligt är: "Det blir bättre."
De menar väl och i en annan verklighet talar de väl sanning också. Men det blir ett ångestmoment, en blir stressad. Shitshitshitshit, ja du måste börja må bättre. NU. HALLÅ, GÖR NÅGONTING ÅT DET DÅ.
Det känns också som att de nedvärderar ens känslor och tankar. "Men inte ska väl du må dåligt, du har ju det ganska bra." och den klassiska: "Du.. det finns faktiskt dem som har det sämre." Ja, och det finns dem som har det bättre än dig, så torka bort ditt flin från ditt ansikte.
Eller så finns det de som bara: "Jag förstår hur du känner." En bara NEJ. Du kan försöka, du kan må lika jäkla dåligt som mig, men du kan aldrig sätta dig in i min situation. Du kan försöka. Det är en grej jag önskar att en kunde göra, att se till att människor kan gå i ens skor för en dag. Så att de verkligen kan förstå.

Det har kommit upp ett flertal gånger när jag varit hos läkaren, att jag kanske skulle börja ta medicin för det, men jag har alltid sagt nej. Fram tills nu, för nu är jag fan trött på det. Så nästa vecka börjar jag (går på annan medicin just nu) ta Sertralin. Det är då jag börjar jobba också, har lite ångest över hur jag ska hantera det. Jag tvivlar inte på att det kommer gå skitbra på jobbet, men allt runtomkring är jag rädd för. Lite ångest över att medicinen kan ta flera veckor på sig innan den börjar verka och att man ibland mår sämre innan det.

Så nu har jag kräkt av mig lite. Det känns ganska skönt.

* Skiter i utseende egentligen (eller ja, värdesätter inte det så högt) men det blir så tydligt att en mår dåligt, när en annars tycker det är kul att klä upp sig, sminka sig whatever.