Om att må dåligt.
Detta är så jävla svårt att formulera. men jag mår dåligt. Riktigt jävla dåligt och har gjort det i sex år. Periodvis har det blivit bättre, men de senaste två åren har det inte blivit det. Ja, jag har kunnat känna mig glad och jag har kunnat skratta, men det följs alltid, alltid av ångest och nedstämdhet. Detta är så jävla frustrerande. Jag mår så dåligt att jag ofta känner, att det måste sluta. Livet alltså. Att allting ska bli svart. Inget ska existera. inga känslor, inga tankar, inget. Att i fem sekunder känna ångest över allt, oroa sig för allt, tänka hur ska det gå? Följt av fem sekunder av likgiltighet och bara känna whatever, jag bryr mig inte. Följt av ytterliggare fem sekunder då man försöker intala sig själv att allt kommer bli bra. Repeat. Tusen gånger om dagen.
Allting är i obalans, antingen känner jag för mycket eller så känner jag ingenting. Jag är så jävla trött på det. Samtidigt har det blivit vardag. Någonting en vant sig vid att inte göra någonting åt, just för att en gjorde det de första åren, men insåg sedan att långa, bra perioder alltid, alltid följdes av långa, dåliga.
Jag har svårt för att somna. Kan känna mig jättetrött, men stannar uppe lite till för att försöka försäkra mig om att jag ska somna direkt när jag blundar. Men det gör jag ju inte. Jag ligger där, tänker på allt och inget, känner allt eller inget. Detta leder till att jag skippar skolan, vilket blir ytterliggare ett ångestmoment. Shit, läxorna. Skiter i läxorna. Ett till ångestmoment. Det blir värre och värre. När en till slut kommer iväg till skolan, gör en det med oborstat hår, smutsiga jeans, sin pyjamaströja och osminkad.* Rutiner är uppfuckade. Antingen äter en för mycket mat eller så kommer en på sig själv med att inte ha ätit på en hel dag.
En känner sällan eller ingen glädje. Kan ibland tänka, i sällskap som en uppskattar, på annat och inte leva i nuet. Inte uppskatta. En är egoistisk, omogen, överanalyserar saker negativt HELA tiden. En är missunsam. Känner skadeglädje för andra. För vänner. En känner sig otillräcklig som vän. En trycker undan de vänner som ställer upp och lyssnar. För en tänker att de snart också kommer rata och hata en. Precis som allt annat i livet har gjort. Så du trycker undan dem innan de hinner såra dig.
Vad är det för fel på mig?
Det värsta jag tycker att folk kan säga till folk som mår dåligt är: "Det blir bättre."
De menar väl och i en annan verklighet talar de väl sanning också. Men det blir ett ångestmoment, en blir stressad. Shitshitshitshit, ja du måste börja må bättre. NU. HALLÅ, GÖR NÅGONTING ÅT DET DÅ.
Det känns också som att de nedvärderar ens känslor och tankar. "Men inte ska väl du må dåligt, du har ju det ganska bra." och den klassiska: "Du.. det finns faktiskt dem som har det sämre." Ja, och det finns dem som har det bättre än dig, så torka bort ditt flin från ditt ansikte.
Eller så finns det de som bara: "Jag förstår hur du känner." En bara NEJ. Du kan försöka, du kan må lika jäkla dåligt som mig, men du kan aldrig sätta dig in i min situation. Du kan försöka. Det är en grej jag önskar att en kunde göra, att se till att människor kan gå i ens skor för en dag. Så att de verkligen kan förstå.
Det har kommit upp ett flertal gånger när jag varit hos läkaren, att jag kanske skulle börja ta medicin för det, men jag har alltid sagt nej. Fram tills nu, för nu är jag fan trött på det. Så nästa vecka börjar jag (går på annan medicin just nu) ta Sertralin. Det är då jag börjar jobba också, har lite ångest över hur jag ska hantera det. Jag tvivlar inte på att det kommer gå skitbra på jobbet, men allt runtomkring är jag rädd för. Lite ångest över att medicinen kan ta flera veckor på sig innan den börjar verka och att man ibland mår sämre innan det.
Så nu har jag kräkt av mig lite. Det känns ganska skönt.
* Skiter i utseende egentligen (eller ja, värdesätter inte det så högt) men det blir så tydligt att en mår dåligt, när en annars tycker det är kul att klä upp sig, sminka sig whatever.
det är fel på dig.
Man kan ju tro att alla debatter, blogginlägg, kritiska artiklar om det destruktiva kroppsidealet har gett något, men det har det ju inte. Det känns som att det kvittar hur många gånger man analyserar, pratar, tycker och tänker om problemet, för det blir ju fan inte bättre. Det är fortfarande fel att vara tjock. Eller om du är smal, så är du såklart smal på fel sätt. Allt är fel på dig. Du är fel. Förändra dig. Tyck om dig själv. Gör så. Gör si.
Sen är det också svårt att komma ifrån utseendehetsen ö.h.t jag tänker på kläder och smink, för det säger en del om vem man är, definitivt inte allt, men det är något kreativt med det, det finns en marknad som tjänar pengar på att du ska klä dig och sminka dig, dock ska du ju klä dig på ett visst sätt beroende på hur tjock du är, du ska klä dig så att du ser smalare ut. Det är ju fucked! Vet inte hur många gånger jag hört från kompisar eller ja, från min egen mun hur vissa inte borde klä sig i vissa kläder pågrund av för stora för det. Vilket är så obeskrivligt löjligt! Därför, tycker jag att det borde finnas en mångfald av olika kvinnor, i alla storlekar, i alla åldrar i tidningarna, på affischerna, på tv, i radio, på catwalken. Det kanske inte löser något problem, men det speglar i alla fall verkligheten.
internationella kvinnodagen.
Ska man liksom skrika högre om orättvisorna, som många skriker om varje dag?
Känns mer som en dag då majoriteten män gormar ut sexistiska skämt och om hur de inte har en mans-dag (om man läser: http://storify.com/JockeHolmstrom/kwasbeb-s-lista-p-snedsteg-aprop-internationella-k). JO NI HAR EN MANSDAG, DEN 19 NOVEMBER.
FULKULTURELLT: Do the ladies run this motherfucker? (Female rappers)
Tycker den är fet.
en tråkig lista pga har tråkigt.
Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?
Nä, inget jag kan komma på.
Vilket är ditt tidigaste minne?
MEN ÅH VET EJ.
Vad beställer du på krogen?
Öl eller ULTIMATAFJORTISDRINKEN: Redbullvodka. lol
Hur gör man för att ragga på dig?
Typ pratar med mig, leker intresserad av mig som person så man kan låtsas klicka med varann :'))
Vad var det konstigaste som hände i helgen?
Gjorde inget i helgen, men festade i måndags och körde Mean Girls drinking game. Det sistnämnda kanske ej så konstigt, men att festa på en måndag är ovanligt.
Ullis fick hjälpa mig lite, säger chiahuahua JÄTTEOFTA, typ varje gång jag snubblar eller gör nåt klumpigt which is like all the time. och "seriöööööst?"
Skrev precis det på twitter... men iaf sätter på 6 koppar kaffe, tar en kopp och dricker hälften av det, sen tar det typ en timme innan jag vill ha nytt kaffe och då har kaffet bränt sig och smakar påläggsskinka. ATT JAG INTE BARA SÄTTER PÅ TYP TVÅ KOPPAR ISTÄLLET när jag vet exakt hur jag är funtad är mitt vardagsproblem
Inget jag kan komma på, typ när en kompis sa "Jag uppskattar dig" istället för "Jag älskar dig". Det förstnämnda är ju mkt finare. Fast dety är ju ingen komplimang. EN KILLE PÅ MORISKAN SA DOCK DET ROLIGASTE TILL ULLIS. Han viskade i hennes öra: "Din mittbena formar in ditt huvud som en semla" HAHAHAHA
är ledsen. nämenja, tycker synd om mig själv och lyssnar på musik som gör situationen värre.
När skäms du?
ALDRIG. Har typ ingen sån spärr alls, är dock synd om mina kompisar som har den där spärren.
Vad var du rädd för som barn?
typ dinosaurier, eller clowner. i dunno, MYROR var jag tydligen rädd för också.
Typ Frej Larsson, eller typ Johan i Familjen OCHOCHOCH GUDRUN SCHYMAN FÅR JAG JU EJ GLÖMMA.
går runt och luktar svett, petar mig i näsan och är allmänt degig och äcklig. VILKET ÄR TYP VARJE DAG.
Vad har du funderat över på sistone?
DOUGH
Vilken är din största skräck?
att vara rädd. SÅ DJUPT. PRECIS SOM HARRY POTTER, THE THING YOU FEAR IS FEAR ITSELF.
Vad är det närmaste döden du har kommit?
VET EJ. eller jo
Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
depression lololollololol
Har du någon gång slagit någon?
japp, två killkompisar har fått smaka på min vrede av helt godtagbara skäl.
Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?
isabelle. UPDATE, FAN INTE ISABELLE, DET ÄR JU ISABELLA. SÅ LÄTT ATT TA FEL PÅ ENS ANDRANAMN
Vad ser du fram emot just nu?
patriarkatet.
Hahaha. Of course you are.
om att ha ett genusperspektiv.
Tjejer ÄR tjejer och killar ÄR killar!
Jag vet knappt vad det betyder för jag är av den åsikten att alla människor är olika, trots kön. Men så låter de i alla fall, horden av människor när de får höra ordet ”genus”. De brukar också gorma om ett könslöst samhälle och att tjejer och killar ÄR olika. För femtioelfte gången förklarar man att man inte vill ha ett könslöst samhälle, men att man med ett genusperspektiv vill påvisa normer och hur det sociala könet skiljer sig från vårt biologiska och som i sin tur föder ett destruktivt beteende bland tjejer och killar.
För redan som liten ska man passa in i två olika mallar. Antingen tjejmallen, där man som tjej (alltså en människa med en fitta) ska vara lugn, blir bemött med kramar och komplimanger. Eller så ska man passa in i killmallen, där man som kille (alltså en människa med en kuk) beräknas att vara stökig och nästintill uppmuntras till att vara det och blir bemött med ett slag på axeln. Detta är förväntningarna vi har på oss som små barn. För tänk om en liten tjej, istället för lugn är stökig, som är en stereotypisk killegenskap, hur blir hon bemött? Jo, hon anses vara stökig, medan om en kille besitter samma egenskap blir bemött med orden ”Killar är killar”. Tänk om en liten kille som inte vill leka med bilar eller leka krig, leker med dockor istället. Hur blir han bemött? Av andra pojkar blir han retad och blir tillsagd att det är ”tjejigt” att leka med dockor. Sedan växer tjejerna upp, blir tonåringar och blir matade av media att de ska se ut på ett visst sätt och agera på ett sätt för att kunna passa in. Likadant med killarna, och mår killarna dåligt så måste de hålla in sina känslor för de har blivit uppfostrade till att vara tuffa och starka, killar får ju inte gråta. Det är detta jag menar med att ha ett genusperspektiv, att genom det förhindra tjejer och killar att växa upp med förväntningar som i många fall är helt omöjliga att uppnå. Det handlar inte om att förbjuda killar att leka med bilar och de inte bara få ha blåa kläder, eller förbjuda tjejer att leka med dockor och att de inte får ha rosa på sig. Det handlar om att öppna upp fler än ett sätt att vara, att bredda möjligheterna.
Ja, tjejer och killar är biologiskt olika, men jag tror det här socialt konstruerade könet ökar skillnaden mellan könen ytterliggare. Med dessa stereotypiska killegenskaper är det kanske inte konstigt att män tjänar mer än kvinnor, för killar har ju lärt sig att ta för sig medan tjejer lärt sig att vara lugna, eller i princip passiva.
Det är också många människor som kritiserar genusvetenskapen för att vara feministiskt inriktad. Men då kan man säga att nationalekonomi också är ideologiskt inriktat, då den kursen innefattar kunskap om fri marknad. Jag anser dock att genusvetenskap baseras på de mänskliga rättigheterna, att alla människor ska ha samma förutsättningar trots kön, religion, sexuell läggning eller hudfärg. Men som samhället ser ut idag, så är det inte så. Det sägs att jämställdheten har gått för långt, ”Nu får man inte vara tjej längre” eller ”Nu får man inte vara kille längre”. För det första är det inte grammatiskt rätt att säga ”Jämställdheten har gått för långt” för det andra är det omöjligt för jämställdheten att gå för långt. När det är jämställt i samhället, så kan man inte komma längre. Men vi är inte där än! Därför måste jämställdhetsdebatter fortsättas diskuteras, däribland genom att ha ett genusperspektiv på saker och ting. För där finns ett mönster, en struktur som är så djupt rotad att de flesta människor inte vill erkänna dess existens. Till det att de gör det, så måste det fortsättas att prata om, att samhället vi lever i idag inte är jämställt och att det inte kommer bli det förrän vi slutar blunda för verkligheten av att vi påverkas mer av vårt sociala och kulturellt betingade kön än av vårt biologiska.
NU ska jag packa väskan och fara till Köpenhamn, cya <3
OMG
wrath of god.
Alltså är verkligen inte den smartaste i världen, tror heller inte att jag vet allt men börjar tröttna på de patrask jag hänger med, vars intellekt inte tillfredställer mig alls :))) SÅDÄRJA. Det roligaste är också att VARJE gång de* går igång med att jag provocerar så nämner de* ALLTID KAKAN HERMANSSON. Japp, vet vem hon är, hon verkar sjukt vettig. MEN, JAG ÄR ALDRIG INNE PÅ HENNES BLOGG, LYSSNAR ALDRIG PÅ HENNES RADIOPROGRAM osv. men de* verkar tycka att jag är exakt lika "jobbig" som henne. förutsägbar tydligen.
OBSOBSOBS VIKTIGT!
¿?WHAT THE FUCK IS MY PROBLEM?¿
Så livet. Eller ja, så jag destruktivt väljer att leva det. WHAT THE FUCK IS YOUR PROBLEM?????? Eller snarare WHAT THE FUCK IS MY PROBLEM?????
Alltså, vet om var jag går fel och efter ett antal besök hos BUP (som FAKTISKT hjälpte) så VET jag också hur jag ska göra för att gå rätt och riktigt. MEN, jag går ju ALDRIG som jag ska. Tar såna jävla fittiga omvägar, vilket i princip betyder att jag håller ut till våren. Jag gör aldrig någonting aktivt för att positivt styra upp min väg. (GUUUUUUU, VILKEN PINSAM METAFOR JAG LIGGER INNE MED NUUUU) FASTÄN jag har en stor fet jävla karta framför mig. BA: SÅHÄR SKA DU GÅ. ALDRIG har det hänt att jag följt den. AKTIVT gör jag det här mot mig själv. ÄR INTE DET HELT SJUKT JÄVLA ABSURT????
////bad mapreader.
terapi
sur.
analyse.
Det här med att analysera...
Fyfan vad jobbigt det kan vara. Nu när jag varit arbetslös i ett år, har jag haft all tid i världen till att lära mig analysera (Mest tack vare Lady Dahmer). Pratar givetvis inte om kärlek och killar och sånt, ”Nu gjorde han så, vadå gillar han mig nu?!?!?”. Nej, för fan. Pratar om feminism, normer och strukturer.
En grej jag har svårt för är att analysera musik och film. Jag gör det givetvis (nu mer medvetet) ändå, men vill inte låta det styra om jag tycker om filmen/musiken eller inte. Ta till exempel Tyler, The Creator, hur kan jag, som feminist, tycka att hans texter är bra?! Han sjunger om att våldta gravida kvinnor och att sen säga till sina kompisar att han hade en trekant. Eller om han rappar om någon han inte gillar, kallar han alltid hen för faggot osv. Men jag tycker ändå hans texter är fantastiska (inte just de texter om att knulla gravida) kanske just för att han har en skön ”I don’t care what you think” –attityd. Hans motto är att skita i vad andra tycker, att man ska göra det man älskar att göra så länge man är lycklig. DÄRFÖR gillar jag honom (Känns som att jag försvarar mig..!?)!
Igår såg jag klart Freaks and Geeks och tyckte serien var underhållande, men egentligen inget att höja till skyarna (felåt bloggvärlden). Jag gillar att dem tog upp ämnen som inte hör till normen t.ex homosexualitet, jämlikhet, sex innan äktenskap för tjejer är fel etc. Men en grej som stör mig något så fruktansvärt är de här tre nördarna, som en dag blir kompisar med den nya tjejen på skolan och ska genast dra sticka om vem som ska få henne. Som att hon är ett jävla objekt. Nu utspelas detta 1980 så det är ju en helt annan tid, men det känns inte som att dem belyser hela det där ”friendzone”-problemet för att man ska tycka det är fel, vilket dem har gjort med det andra. Liksom dem är ju jättesnälla, varför får inte dem några flickvänner?!?! Janä, behandlar man dem som objekt är det jävligt svårt. Förstår ni vad jag menar?!?!
Men det blir fan fettjobbigt att analysera. Man blir trött på sig själv också, bra då att Lady Dahmer finns så att man slipper tänka ibland alltså.
kärlek, respekt, coca cola och unicorns.
blablabla
KILL PEOPLE. burn shit. fuck school.
I wasn't born with enough middlefingers.
"Oh, boys will be boys"
#tafs
Sen läser jag om de tjejer som, i LÅGSTADIET, blev tafsade på och hur de fick skäll av lärarna när de gav tillbaka. För lärarnas ursäkt till killarnas beteende var "Han gillar ju dig, ta det som en komplimang." Vilket jag också råkat ut för, eller jag blev inte direkt tafsad på men två killar höll hela tiden på att knipas, brottas, knuffas osv. med mig. När jag sa till fröknarna ursäktade dem sig med "Han är ju kär i dig, han vet bara inte hur han ska visa det" så jag tog tag i skiten själv. För en dag blev jag så jävla trött på skiten så jag sparkade ner den ena killen. DÅ JÄVLAR BLEV DET FART I LUCKAN, TELEFONSAMTAL TILL MORSAN GJORDES DIREKT. Det enda min mamma sa var: "Det var på tiden."
Nu var inte det så farligt, för vi var tre stycken och vi tyckte det var jävligt obehagligt och äckligt men vi skrattade bort det. Men, tänk om bara en av oss hade suttit där. Då hade det inte varit lika lätt att skratta bort det.