#tafs

Just nu berättar kvinnor om hur de blev tafsade på i ung ålder och hur de fortfarande blir tafsade på, under hashtagen tafs på twitter. Första gången jag blev tafsad på var jag elva, jag gick förbi en full 50-årig gubbe och han passade då på att smälla till mig på rumpan. Helt ställd, gjorde jag inget, jag sa inget. Och vadfan skulle jag säga? Vadfan skulle jag göra? Idag hade jag nog blivit lika jävla ställd trots att man tänkt många gånger på hur man skulle reagera annorlunda. Ex. för någon månad sen blev jag tafsad på rumpan, igen, och då vände jag mig om och tänkte, i en hundradelssekund, på att ta tag i hans äckliga, besudlade, ollonbetäckta paket i ett försök att krossa skiten. Men det gjorde jag inte. FÖR JAG SKA FAN INTE ENS BEHÖVA TÄNKA SÅNA JÄVLA TANKAR. Jag ska fan kunna shake:a röv så inihelvetes mycket att celluiliterna blir chockade och gömmer sig, UTAN att ens tänka: "Om en kille tafsar på mig nu så ska jag göra pulvermos av hans jävla pungkulor."

Sen läser jag om de tjejer som, i LÅGSTADIET, blev tafsade på och hur de fick skäll av lärarna när de gav tillbaka. För lärarnas ursäkt till killarnas beteende var "Han gillar ju dig, ta det som en komplimang." Vilket jag också råkat ut för, eller jag blev inte direkt tafsad på men två killar höll hela tiden på att knipas, brottas, knuffas osv. med mig. När jag sa till fröknarna ursäktade dem sig med "Han är ju kär i dig, han vet bara inte hur han ska visa det" så jag tog tag i skiten själv. För en dag blev jag så jävla trött på skiten så jag sparkade ner den ena killen. DÅ JÄVLAR BLEV DET FART I LUCKAN, TELEFONSAMTAL TILL MORSAN GJORDES DIREKT. Det enda min mamma sa var: "Det var på tiden."
Illustration av Nanna Johansson/Fulheten.com

För att inte tala om gammalt, hederligt ofredande... En gång satt jag och två av mina vänner i en busskur, i en liten byhåla, vid en stor jävla motorväg. Vi lägger märke till att en man går över bron till andra sidan vägen och fortsätter sedan prata sinsemellan. Efter ett tag märker vi att mannen hade satt sig bakom en buske, där på andra sidan vägen och tittade mot oss. Jag säger: "Haha, det ser ut som han runkar...... Vänta lite, han sitter där och runkar." 
Nu var inte det så farligt, för vi var tre stycken och vi tyckte det var jävligt obehagligt och äckligt men vi skrattade bort det. Men, tänk om bara en av oss hade suttit där. Då hade det inte varit lika lätt att skratta bort det.

Återigen bara en av många anledningar till varför jag är feminist.

unicorns

kommentera inlägget här

Unicorn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0